Kärlek

Jag tycker kärlek är hemskt. Egentligen så är det verkligen det, eftersom det alltid blir olyckligt i slutändan. Man är olyckligt kär, eller lever ett i ett lyckligt förhållande i några år, man gifter sej, får barn, men det tar slut för att mannen är otrogen med en sektreterare på jobbet, då man alltså skiljer sej. Man kan också gräla om egentligen ingenting alls då man gör slut. Det är så himla svårt det där. Jag diggar dessa människor som verkligen älskar varann, hittar rätt person och håller ihop livet ut, dessa som är så ytterst få. Tack vare alla förbannade sagor om prinsessor, prinsar och drakar, tror jag på kärlek, samtidigt som jag hatar kärlek, älskar jag det. Jag drömmer om att min prins ska komma ridande på en häst, vara i min räddare i nöd och ge mej en kyss när jag dör som återupplivar mej igen. Nej, okej, kanske inte direkt så, jag överdriver litegrann men på ett ungefär, jag är insnöad på att jag vill träffa min prins, tack vare de påhittade sagorna. Det har jag faktiskt redan gjort, utan att han vet om det än. Ja, ni förstår, jag är alltså olyckligt kär. Det står det ingenting om i sagorna, att det ska vara så svårt med kärlek, att man kan bli kär i fel person och att ens prins inte kommer galopperande på sin häst och räddar en när man är i nöd. Det är det som är det hemska med sagor och verkligheten, de är så skrämmande olika. Men jag vet Sebastian, du är min prins och du kommer inse det en dag.

Jag hatar kärlek, samtidigt som jag älskar det, det är olyckligt och hemskt fast ändå så himla underbart och vackert.

om världen är full med kärlek, varför räcker den inte till mej?