JUST MY MEMORIES TO REMEMBER.

Dörrarna öppnas. Nu måste man vara snabb. Det är full fart mot dörrana, och upp för rulltrappan. Man måste gå fort, annars blir man klämd i den mssan som blir om man kommer lite efter, och alla bakom trycker på för att få komma in genom dörren och till rulltrappan. Det är alltid så. När tunnelbanedörrarna öppnas skyndar man sej till dörrana för att åka antingen ner eller upp för rulltrappan, visst kan man gå också, om man tar de vanliga trapporna, men det är ju såå jobbigt...eller nåt åt det hållet. Man skyndar sej också för att bli stolt över sej själv, att man kommer upp först medans de andra står och strängs och knuffas. Jag har sett det, de som kommer först skiner upp och får ett leende på läpparna när de har klarat sej. Det är som om man skulle bestiga 'Mount Everest' och lyckas vara den första som kom upp.



Jag kom hem precis. Stod vid receptionen efter skolan i två timmar och prata med Britt. hade inget annat vettigt för mej, så jag stod där. Therese sluta vid fyra så vi gjorde lite sällskap till centrum :). På Engelskan var vi i datasalen.. oops.. Nu gör jag som jag inte ska igen, skriver om skolan. Nej, det är inte intressant.

Tjaba tjena!