då det bara känns förjävligt

Först kändes det bra i början men den tryggheten försvann såfort jag öppnade munnen.
Rösten hackade hela tiden utom lite i mitten. Spänd stod jag där och spotta ut vartenda ord, rörde huvudet hela tiden och vågade inte fästa blicken på någon, bara fram och tillbaka med huvudet. Tillslut är jag iallafall klar, känner mej besviken eftersom rösten inte löd mej som jag ville. Jag kunde allt utantill.

Det kändes lite som första dagen i åttan, då jag satt där alldeles spänd och tillslut bara släppte taget om allt och grät. Tårarna spruta och det gick inte att sluta. Den här gången gick det ungefär till så, fast nu fick jag sitta i grupprummet resten av lektionen. Hela kroppen skakade där jag satt på stolen och jag försökte dämpa känslan som jag hade inom mej, den känslan när nervositeten har tagit över en och ätit upp en inifrån.
Jag försökte krypa ihop till en boll för att det gjorde så ont. Ont i kroppen, ont i magen, ont i huvudet, ont i ögonen av alla tårar som vägrade att sluta forsa ner. Det gick över och det var skönt att bara få sitta där själv.

Nej, jag gillar inte redovisningar.

Jag fick höra av några att jag var bra, att jag var duktig och det kändes bra att höra fast samtidigt hatade jag det. Man ska inte komma och tycka synd om mej och snacka en massa bullshit.
Det är inte det minsta synd om mej mer än någon annan.


Det är andra tider nu, förut grät jag inte alls och det menar jag, men nu kan jag gråta för nästan minsta lilla.
Det finns de saker som sätter sig i själen.